I makuleringsmaskinens käftar

                

                                            Bokförläggare Eva Bonnier,en hederskvinna i likhet med sin far Gerard Bonnier,som var en hedersman,har alltså beslutat sig och förlaget att dra in hela upplagan av Herman Lindqvists memoarbok ”Mitt i allt”. Skälet , - som alla intresserade väl känner till vid det här laget - är att boken utpekar Karl-Gustaf Hildebrand,en stillsam äldre lärd som jag minns från Carolinas  trappa i femtiotalets Uppsala, som en av anstiftarna av den så kallade Bollhuseden,ett reaktionärt och klart antisemitiskt beslut att hålla flyende tyska medicinare utanför det svenska universitetet från det onda trettitalet.

                Så var det inte.Hildebrand var bevisligen en av de få som motsatte sig den skamliga resolutionen,det var inte hans studentförening utan Kåren i dess helhet som hade sammankallat mötet och det finns inget vettigt skäl att vanära denne melankoliker och stillsamt existentialistiske poet:

                ”- Ingen säger det.

                bara de fränt uppriktiga kajorna

                far utan väg eller sångröst

                i moln omkring tornet  och knarrar sin eviga liksång:

                Vi vet det,vi vet det,vi vet det.

                Alldeles meningslöst.

                Ingenting.Ingenstans.Aldrig.”

 (Uppsala)

               

                Om detta bör det nu vara färdigtjatat.Men vad jag tänker på efter att ha tillbragt en el av min ungdom i Branschen är vad ett sådant hedrande beslut som det Eva Bonier har fattat,egentligen innebär. Det låter så lätt och elegant ;”dra in upplagan”. Som att slänga en computerfil i papperskorgen.Jag kan visualisera de många lastpallar med plastpaketerade jättepaket av bundna böcker – många ton i realiteten - som nu skall matas in i de alltuggande makuleringsmaskinerna och föras tilllbaka till papperspulp.Och kanske till ett nytt försök ? Som omslagspapper ? Hur usel en bok än må vara ,har makuleringsmaskinens obeveklighet något hemskt över sig.

                Sven-Olov Karlsson, författare till två förstklassiga glesbygdsromaner ,medarbetare på denna sida,fann att det hade uppstått en rest på hans roman ”Amerikahuset” och tog hem alltsammans.Det visade sig vara ett par prydligt paketerade ton,som nu räddats från dödens käftar.Sven-Olov som bland annat är bonde och alltså van att hantera mycket tunga föremål .t.ex. de moderna halmbalarna,vek inte undan där andra skulle ha sprungit sin väg.Han tog fram gaffeltrucken och spred boken i alla traktens speceriaffärer där man fortfarande finner den diskret placerad på disken. Fråga nästa gång ni besöker Västerfärnebo Livs !